Att läsa fysiska böcker är både mer njutningsfullt och lärorikt än att läsa på en skärm.

Det finns flera anledningar till varför en fysisk bok är mer lärorik. En av dem är hur vi läser på en skärm jämfört med hur vi läser en fysisk bok. På skärmen läser vi ofta i ett F-mönster.¹ Det vill säga att vi läser ett par rader, sen hoppar vi ner i texten och skannar innehållet. Sen läser vi ett par rader igen. I en fysisk bok läser vi däremot rad för rad, sida för sida, tills boken är slut. Skärmar stressar oss, vilket också gör att vi läser snabbare. En fysisk bok kopplar bort oss från elektroniken och vi läser i ett lugnare och mer medvetet tempo.

En fysisk bok är också lättare att orientera sig i. Man ser var man är i boken. Boken har också en vikt, en doft och en känsla.² Allt detta gör att det blir enklare att relatera till den eftersom vi är skapta att hantera fysiska ting. En bok på datorn eller i surfplattan finns inte, den går inte att ta på, känna på eller lukta på. Den finns inte. Allt detta är viktigare än vad man tidigare har trott.³

Och framför allt har en fysisk bok en fast typsättning, så som författaren och förlaget ämnade när boken skrevs. Och det går att skriva anteckningar i marginalen, stryka under, bokmärka och mycket annat.

Omläsning av böcker

Vilka böcker man tycker om ändrar sig i takt med att man får nya erfarenheter, ens språk förbättras och förändras, man får nya tankar, åsikter och prioriteringar.

Första gången jag läste Cliff Stolls bok The Cuckoo’s Egg tyckte jag var den ganska tråkig och långdragen. Det var ungefär tjugo år sedan. När jag läste om boken för ett par veckor sedan tyckte jag att det var en av de bästa böckerna jag har läst. Den är både spännande och fantastiskt intressant. Inte nog med att det är en spännande, verklighetsbaserad spionthriller/hackerthriller, den ger också en inblick i hur datorer, operativsystem, nätverk och telefonlinjer fungerade i mitten av 1980-talet. Och hur systemadministratörer tänkte kring IT-säkerhet och hur man kan dra paralleller till sitt eget säkerhetsarbete idag. För tjugo år sedan var detta inget jag reflekterade över.

William Gibsons Sprawl-trilogi är ett annat exempel. Jag läste Neuromancer för cirka trettio år sedan i mina tonår. Då tyckte jag den var svårläst och svår att ta sig igenom med en spretig handling. Jag uppskattade de coola formuleringarna, men det var nog allt. Jag fick inget sammanhang i boken. När jag läste om Neuromancer (och de efterföljande två böckerna) i våras tyckte jag de var helt fantastiska böcker, vilket säkerligen beror på att jag nu hade betydligt lättare att förstå William Gibsons språk. Dessutom uppskattade jag insikten jag fick under läsandet av hur många filmer, böcker och TV-serier som bygger på de idéer som William Gibson var först med.

Men omläsning av böcker behöver inte göras enbart för de nya insikternas skull. Jag läser ofta om böcker som jag tycker mycket om, ofta facklitteratur av olika slag. De två böcker jag har läst om flest gånger är Tor Nörretranders bok Märk världen, och Donella H. Meadows bok Thinking in Systems: A Primer. Dessa böcker har jag läst om ett tiotal gånger. Märk världen har jag fått köpa ett nytt exemplar av då sidorna lossnade från boken efter alla omläsningar.

Mitt väl genomlästa exemplar av Märk Världen där sidorna har lossnat från mitten av boken. Flikarna är ett smidigt sätt att märka upp intressanta stycken som jag senare vill återkomma till.

Båda dessa böcker har öppnat mitt sinne och förändrat hur jag ser på världen. Jag känner mig mer ödmjuk och förstående mot mig själv, andra människor, naturen och fysiken. Varje gång jag läser dessa böcker lär jag mig något nytt och blir samtidigt påmind om det jag redan har lärt mig. Det är böcker jag återkommer till än idag.

Men omläsning kan också vara för njutningens skull, något som Olof Lagercrantz skrev om i boken Om konsten att läsa och skriva. Där påpekar han att barn redan har upptäckt detta, och vill höra samma saga om och om igen. Vid omläsning får vi både spänning och den trygghet som kommer av att vi vet hur berättelsen slutar.⁴

Att läsa långsamt

Olof Lagercrantz har också något att säga om att läsa långsamt och medvetet, gentemot att läsa snabbt – något som diktaren Henry James kallade för “puddingläsare”.⁵ Folk som läser böcker som om det vore pudding. De äter upp den och går sedan vidare med livet. Motsatsen är att läsa långsamt och medvetet. Att upptäcka och njuta av författarens formuleringar. Författaren har ju trots allt lagt ner stor möda på att formulera varenda mening. Varje mening har säkerligen skrivits om flertalet gånger. Då borde vi som läsare stanna upp och verkligen smaka på författarens ord.

Olof Lagercrantz påpekar också att han inte minns något av de böcker han läste snabbt:⁵

Innan jag blev professionell läste jag böcker med rasande fart. Grep girigt efter nästa så fort jag läst ut. Vad jag lärde mig vet jag inte. Jag minns nästan ingenting.

Men att läsa långsamt ger också tid för reflektioner, att tänka efter om man verkligen tycker som författaren. Det blir ett sätt att föra ett samtal med författaren, vilket också kan göras genom att föra anteckningar i marginalen och stryka under.

Att läsa med en penna i handen

Att föra anteckningar medan man läser är ett bra sätt att minnas innehållet. Här gäller samma principer; att föra anteckningar med papper och penna är bättre än att föra anteckningar på datorn. Man skriver betydligt snabbare på datorn, vilket också är dess nackdel. På datorn kan man skriva av hela stycken ord-för-ord. Det finns heller ingen fysisk koppling när man skriver på datorn. När man å andra sidan skriver för hand går det mycket långsammare, så långsamt att man måste formulera om och bearbeta det man läst innan man skriver ner det.

Hela den här processen med att bearbeta vad man läst (eller hört på en föreläsning), formulera om och sedan för hand skriva ner sina anteckningar gör att vi inte bara minns bättre – vi får också en djupare förståelse för materialet. Vi tänker igenom istället för att bara skriva av texten.⁶

På tal om att anteckna tog det mig många år innan jag gav mig själv tillåtelse att annotera och stryka under i böcker. Att läsa med en penna i hand har även det förändrat läsupplevelsen och gör omläsning av böcker till ytterligare en ny upplevelse. Med pennan i handen medan man läser gör man automatiskt fler uppehåll och bearbetar innehållet djupare. Som nämndes tidigare är det ett sätt att föra ett samtal med författaren. Håller jag inte med om det som författaren skriver antecknar jag det i marginalen eller i en anteckningsbok. Tycker jag att det som författaren skriver är förträffligt, eller ger mig insikter jag inte haft tidigare, stryker jag under det eller antecknar det.

Allt detta, att läsa långsamt, argumentera med författaren, anteckna och stryka under, ger en djupare förståelse för texten än vad puddingläsningen ger. En djupare förståelse behöver inte enbart vara fördelaktig för facklitteratur, för visst är det roligare att läsa romaner om man förstår dem på djupet. Och minns de där udda eller vackra formuleringarna. Eller förstår karaktärerna på ett djupare plan.

Andra gången jag läste The Cuckoo’s Egg antecknade jag 18 fullklottrade A5-sidor i min anteckningsbok. Kanske var det också därför jag tyckte boken var bättre den andra gången jag läste den?

Böcker som har inspirerat mig

Det finns böcker som har inspirerat mig så djupt att jag kan säga att de har förändrat mig, trots att det är tio eller trettio år sedan jag läste dem senast. En av dessa nämnde jag i Pågadata och en titt tillbaka, nämligen Linus Walleijs bok Copyright finns inte.

Boken fick mig att känna framtidstro, ty den visade mig alla dessa spännande subkulturer som finns runtom i världen. Den visade mig att världen är mer än bara det jag ser här rakt framför mig i mitt rum. Det finns intressanta människor där ute, människor som har liknande intressen som jag. Människor som är nyfikna på att utforska den elektroniska världen. Den fick mig också att uppskatta 2600-träffen jag gick på när jag var runt 16 år gammal. Jag tror inte att jag hade uppskattat träffen lika mycket om det inte vore för Copyright finns inte. Men framför allt fick boken mig att vilja skriva, och vilja fortsätta utforska datorer och elektronik. Och inte minst att vilja skildra dessa subkulturer genom egna reportage.

När jag läste Copyright finns inte i tonåren fanns den inte i fysisk form (vad jag vet åtminstone). Jag skrev därför ut den på min bläckstråleskrivare och satte in pappren i en pärm. Redan då, i tonåren, föredrog jag att läsa på papper framför skärmen. Jag har åtskilliga pärmar med utskrivet material.

Jag har däremot på senare år fått tag i en fysisk utgåva av boken av författaren själv. Det exemplaret håller jag hårt om.

En annan bok som har inspirerat mig är Eric S. Raymonds bok The Art of UNIX Programming. Den fick mig att vilja fortsätta utforska Unix-system och lära mig programmera bättre. Den fick mig också att se Unix med nya ögon. Unix-system har alltid varit spännande för mig, som en hemlig och mystisk värld att utforska. Men Eric S. Raymonds bok fick mig att inse vad det är som gör Unix så fantastiskt och spännande.

Utskrivet material och RFC-dokument

Att skriva ut böcker och dokument är en ofta bortglömd lösning på problemet med digitala texter gentemot att läsa på fysiska medier. Än idag – även om jag ibland glömmer bort det – skriver jag ut material som jag behöver förstå på djupet.

För inte så länge sedan behövde jag sätta mig in i DNSSEC på djupet. Här är RFC-dokumenten den bästa tillgängliga informationen. Det är RFC-dokumenten som beskriver hur ett protokoll är uppbyggt och vilken standard som ska följas. I veckor satt jag med utskrivna RFC-dokument utspridda över skrivbordet och antecknade och skissade. Till slut kände jag att jag förstod hur det fungerade på djupet, något som för mig hade varit omöjligt enbart genom att läsa dokumenten på skärmen.

Utskrivna och annoterade RFC-dokument och manualsidor utspridda över mitt skrivbord.

För att förstå på djupet behöver jag denna process med att läsa, stryka under, skriva frågeställningar i marginalen och summera vad jag lärt mig. En process som har räddat mig flera gånger när jag undrat för mig själv hur i helvete jag ska lösa det här.

Skriva ut manualsidor i Linuxsystem

Förutom RFC-dokumenten är de inbyggda manualsidorna i Linux och andra Unix-liknande system en fantastisk källa till information. Oftast behöver vi inte söka efter information på nätet eller fråga en LLM, det går betydligt snabbare att bara slå upp det man letar efter i manualsidorna. Däremot kan det vara svårt att läsa längre manualsidor grundligt på skärmen. Men det går att skriva ut manualsidor på skrivaren med rätt formatering och allt.

Följande skalskript tar två argument: sektionen i manualen och kommandot. Därefter formateras manualsidan och skrivs ut i A4-format med dubbelsidig utskrift.

#!/bin/bash
section="$1"
manpage="$2"

if [ "$#" -ne 2 ]; then
    echo "This script requires two arguments, the section and the man page."
    echo "Example: print-man.sh 1 pwd"
    exit 1
fi

if man -w "$section" "$manpage"; then
    export MANROFFOPT="-P-pa4"
    man -t "$section" "$manpage" | lp -o media=a4 -o sides=two-sided-long-edge
else
    echo "No such manual"
    exit 1
fi

Skriva ut texter från vim

För att skriva ut texter och kodstycken från editorn vim kan man lägga in följande rad i sin .vimrc. Då skrivs texter ut med dubbelsidig utskrift på A4-papper. Programkod skrivs ut med färgkodning.

set printoptions=paper:A4,syntax:y,wrap:y,duplex:long

Därefter skriver man ut texter från vim med kommandot :hardcopy, det vill säga växla först till kommandoläge med kolon och skriv sedan hardcopy.

För att istället skriva ut till en Postscript-fil omdirigerar man bara till en fil med :hardcopy > utdata.ps. Vill man omvandla Postscript-filen till ett PDF-dokument kan man göra så utanför vim med kommandot ps2pdf utdata.ps.

Information är inte kunskap

I verksamhetsberättelsen för 2025 för Läromedelsförfattarna finns en krönika av Kajsa Rosén som skriver något som jag inte har kunnat sätta ord på tidigare. Hon skriver att information inte är samma sak som kunskap.⁷ Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det är så det måste ligga till. Hur kan det annars komma sig att vi, som lever i ett samhälle med aldrig tidigare skådat så mycket information, kan ha så lite kunskap om världen omkring oss? Svaret måste således vara att information inte är samma sak som kunskap.

Kajsa Rosén är inne på samma spår som jag nämnt tidigare; för att verkligen förstå ett ämne på djupet krävs det att vi sitter med det under en längre tid. Vi läser, stryker under, tänker, argumenterar med författaren, antecknar, summerar. Det är då informationen kristalliseras till kunskap. Det är en process som går stick i stäv mot vad teknikföretagen vill. De vill att vi ska fråga en LLM om allt och be den att sammanfatta långa texter åt oss, för att vi ska “slippa göra det tråkiga”. Men det är just den processen, den “tråkiga” som det ofta kallas, som är den som ger kunskap.

Så här skriver Kajsa Rosén om kunskap:

Den måste erövras, i en långsam process som ger utrymme för fördjupning, reflektion och motstånd.

Vidare skriver hon:

För i ett samhälle där kunskap reduceras till snabb information är risken stor att vi vet allt mer men förstår allt mindre.

När vi överlåter läsande och sammanfattande åt en maskin går vi miste om alla detaljer och nyanser som författaren vill få fram i sitt material. Att läsa en sammanfattning är inte samma sak som att ha läst en bok.

Det är ungefär som att jämföra en vandring på ett berg med att titta på bilder eller läsa texter om vandringen. Det är mer njutningsfullt – och ger bättre kunskap om berget – att ge sig ut på den där vandringen än att stanna hemma och titta på bilder.

Källor och fotnoter